Det börjar på kapitel fyra

Jag har en blogg, slår det mig återigen. Jag borde börja skriva någonting igen var tanken som slog mig innan. Jag har precis läst Liftarens Guide till Galaxen igen och antar därför att den boken kommer att färga av sig på mitt språk lite. Jag har även köpt en ny dator. Jag önskar att den innehöll Liftarens Guide... också men jag får hålla till godo med massa annan kapacitet som gjorde att den kostade multum. Ingen Apple denna gång utan det fick bli en PC. I am done med det där äppelföretaget alltså. Vilken smörja. Så lätt lurar ni mig inte; ni hade mig nästan men nu är jag för evigt bortom ert räckhåll. Såvida inte denna datorn börjar krångla något fruktansvärt dock. En ska aldrig säga aldrig. Jag kommer inte att klara av att börja skriva en istället för man så det får vara bra sådär. Hädanefter blir det man som könsneutralt pronomen. Hen däremot är ett ord som kan komma till god användning emellanåt så det får följa med på färden, även fast det får mig att tänka på hönor ibland.

Jävlar vilket putslustigt inlägg detta blev. Jag som hade tänkt att jag skulle börja skriva igen för att debattera det djupa och det tunga här i livet. För att jag åtminstonde skulle ha dessa skrifter att lämna bakom mig när jag dör, så att mina barn och barnbarn kan vältra i mina djupa insikter och ömt minnas mina sylvassa iakttagelser. Jag vill skriva om sådant som jag ligger och tänker på de kvällar då jag inte kan sova, då jag för en gångs skull tycker att jag trots allt har saker att skriva om även fast det alltid känns tomt då jag sätter mig ner för att författa något. Fast nu gör jag återigen samma fel som jag alltid har gjort och skriver alltför mycket om mig själv och överanvänder jag in i oändligheten och kommer således ingenvart. Jag har en drös med anteckningar som jag har skrivit sen snart tio år tillbaka och allting är så självcentrerat och navelskådande så att det gör ont. Helst av allt vill jag ju skriva om saker och ting som befinner sig utanför, men insikten att det är totalt ointressant för mig börjar mer och mer att cementeras. Om jag inte hittar någonting som är mer intressant för mig än mig själv så kommer det inte att bli något annat alltså. Jakten fortsätter. Detta är ännu en början.

Eftersom jag har varit borta så länge från det offentliga ljuset så måste jag börja med träningshjulen på helt enkelt. Bear with me. Beer with me. Min syster kämpar med att föda barn i just detta nu och här sitter jag, långt borta och skriver denna smörja. Sånt är livet alltså, tydligen.

När det blir för mycket. När det känner som att orden måste rinna av en. Att man måste prata inför döva öron trots att det känns onödigt. Vad händer egentligen, varför händer ingenting? Flyktingkris, världskris; män, kvinnor och barn av kött och blod som dör på grund av ofantliga idiotier och alla som bryr sig kan mycket litet göra. Folkvalda representanter hör ropen, säger en sak men gör en annan; eller säger ingenting och gör ingenting. Tröttheten som lägger sig över en. Tvivlet över framtiden för att vi redan är förlorade. En förlorad generation som innehåller mig och oss och alla vi som blev födda då och därefter. De första som började bli utbildad i en skola som fort blev omsprungen av en uppkopplad verklighet där information och människors historier fanns ett klick bort. Vi hade all kunskap vid fingertopparna men som istället satt med trötta lärare och gamla skolböcker.

Det känns som att lärarna var extremt oförberedda på att det skulle bli kritiskt med ett kritiskt förhållningssätt. Som tur är var det inte så överallt, och på andra ställen så kom många att förstå det ändå. Men nu är det min generation som är lärare nu. Många av dem är fantastiska men det finns också många som inte är det. Absolut inte för att de inte är kapabla till det, men för att de kanske inte har möjligheten eller orken att göra vad de kan på sina skolor på grund av penga- eller personalbrist, som kanske måste tampas varje dag med en viss sorts föräldrar, eller som kanske helt enkelt inte fick den mer breddade världsbilden inklusive det kritiska tänket när de växte upp. Som missade faktumet att en kunskap om världen också måste komma utifrån skolan och den direkta umgängeskretsen. Från äkta historier och äkta möten med personer från alla delar av alla land. För annars kanske man inte inser hur många sidor det kan finnas på ett mynt. Och nu verkar det ofta som att det inte finns någon fri information kvar på den plats som skulle vara vår räddning. Där nu det som tilltalar våra instinkter istället för våra förnuft hade fått börja regera, där den modiga nya världen har förändrats till en reklam- och informationsinsamlingsbyrå. Det är så att man hamnar i tankar om att medierna måste censureras för att folket saknar ett grundläggande kritiskt förhållningssätt. Men så får man ju inte tänka i det här jävla landet. Så man fortsätter att harva i samma gamla nya spår och intalar sig att man gör det man kan. Och världen blir på något sätt långsamt bättre för de flesta, rent generellt, statistiskt sett. Men för de som dör i flykt spelar det liten roll att framtiden trots allt ser ljus ut.

Whow

Här går jag och funderar på att börja blogga igen. Tanken slår mig att jag har startat några bloggar som jag har glömt bort efter ett inlägg; sådana bloggar där jag försökte vara mer anonym med ny emailadress och kluriga titlar vilka jag sedan helt glömde bort. Och så plötsligt uppenbarar sig denna skapelse! Vilket tecken!

Kanske ska jobba lite på denna?

Kort synopsis (från grekiskans syn och optik – tänk på det nästa gång du ska handla brillor) om vad som har hänt sedan föregående inlägg. Imorgon fyller jag 29. Jag har inget fast jobb men jobbar hemifrån i Portugal och har nu tre katter. Jag svettas frodigt här och saknar ofta kyla och regn.

Mer inom kort.

Sonotropism, movement or growth in response to sound.

Jag började precis på en inledning om hur jag tänkte skriva om hur jag tänkte börja skriva igen men det blev fantastiskt dåligt så jag tog bort det. Här är jag nu igen i bloggosfären. Helt enkelt. Med ett rätt pretto namn för en framtida samling internetdamm.

Vem skriver jag detta för?

Jag hade en blogg för runt 10 år sedan och sedan dess har jag läst litteraturvetenskap så nu är risken att det blir mycket meta men jag ska göra mitt bästa för att hålla det på en respektabel nivå.

Jag tänker att jag har skrivit ner mina tankar för mig själv så länge så att jag börjat upprepa mig allt för mycket, och det känns segt och dumt att låta hjulen snurra i den egna hjärnleran. Nu har jag också flyttat utomlands igen och vill försöka att hålla svenskan vid liv så gott det går, och ha så mycket kontakt med möjligt med familj och vänner och andra som jag känner. För det är inte samma sak att flytta långt bort från moderlandet nu som det har varit innan. Jag börjar bli gammal; eller, jag har blivit gammal kanske är mer korrekt. Upptäcktslystnaden är inte lika stark längre, men på ett sätt är det är skönt att veta att man känner saknad och längtan istället för någon sorts eskapistisk lättnad som det var förr. Jag är tacksam för känslan av att jag har så mycket att återvända till.

Det känns som att det finns mycket som jag vill prata om men att jag, just nu, inte har direkt har någon person att göra det med eller plats att göra det på och då blir ju trots allt en blogg ett bra alternativ. Jag hoppas att jag kommer använda detta till något nyttigt. Även fast jag inte är expert på politik så hade det varit skönt att få utlopp för den frustration jag känner efter valet. Sedan är det ju mycket illa som händer på så många andra ställen också. Nu låter det som att det kommer att bli väldigt politiskt framöver, men så är nog inte fallet. Ibland är det bara skönt att snacka av sig lite helt enkelt, tror jag. Annars finns ju risken att man får en fel uppfattning om saker och ting (för vissa har en brist på sunda konversationer tydligen lett till en uppfattning om att SD är de enda som lyssnar). Så får det ju inte lov att fortsätta. Kommunicera mera tänker jag och börjar här.