När
det blir för mycket. När det känner som att orden måste rinna av en.
Att man måste prata inför döva öron trots att det känns onödigt. Vad
händer egentligen, varför händer ingenting? Flyktingkris, världskris;
män, kvinnor och barn av kött och blod som dör på grund av ofantliga
idiotier och alla som bryr sig kan mycket litet göra. Folkvalda
representanter hör ropen, säger en sak men gör en annan; eller säger
ingenting och gör ingenting. Tröttheten som lägger sig över en. Tvivlet
över framtiden för att vi redan är förlorade. En förlorad generation som
innehåller mig och oss och alla vi som blev födda då och därefter. De
första som började bli utbildad i en skola som fort blev omsprungen av
en uppkopplad verklighet där information och människors historier fanns
ett klick bort. Vi hade all kunskap vid fingertopparna men som istället
satt med trötta lärare och gamla skolböcker.
Det känns som att lärarna var extremt oförberedda på att det skulle bli kritiskt med ett kritiskt förhållningssätt. Som tur är var det inte så överallt, och på andra ställen så kom många att förstå det ändå. Men nu är det min generation som är lärare nu. Många av dem är fantastiska men det finns också många som inte är det. Absolut inte för att de inte är kapabla till det, men för att de kanske inte har möjligheten eller orken att göra vad de kan på sina skolor på grund av penga- eller personalbrist, som kanske måste tampas varje dag med en viss sorts föräldrar, eller som kanske helt enkelt inte fick den mer breddade världsbilden inklusive det kritiska tänket när de växte upp. Som missade faktumet att en kunskap om världen också måste komma utifrån skolan och den direkta umgängeskretsen. Från äkta historier och äkta möten med personer från alla delar av alla land. För annars kanske man inte inser hur många sidor det kan finnas på ett mynt. Och nu verkar det ofta som att det inte finns någon fri information kvar på den plats som skulle vara vår räddning. Där nu det som tilltalar våra instinkter istället för våra förnuft hade fått börja regera, där den modiga nya världen har förändrats till en reklam- och informationsinsamlingsbyrå. Det är så att man hamnar i tankar om att medierna måste censureras för att folket saknar ett grundläggande kritiskt förhållningssätt. Men så får man ju inte tänka i det här jävla landet. Så man fortsätter att harva i samma gamla nya spår och intalar sig att man gör det man kan. Och världen blir på något sätt långsamt bättre för de flesta, rent generellt, statistiskt sett. Men för de som dör i flykt spelar det liten roll att framtiden trots allt ser ljus ut.
Det känns som att lärarna var extremt oförberedda på att det skulle bli kritiskt med ett kritiskt förhållningssätt. Som tur är var det inte så överallt, och på andra ställen så kom många att förstå det ändå. Men nu är det min generation som är lärare nu. Många av dem är fantastiska men det finns också många som inte är det. Absolut inte för att de inte är kapabla till det, men för att de kanske inte har möjligheten eller orken att göra vad de kan på sina skolor på grund av penga- eller personalbrist, som kanske måste tampas varje dag med en viss sorts föräldrar, eller som kanske helt enkelt inte fick den mer breddade världsbilden inklusive det kritiska tänket när de växte upp. Som missade faktumet att en kunskap om världen också måste komma utifrån skolan och den direkta umgängeskretsen. Från äkta historier och äkta möten med personer från alla delar av alla land. För annars kanske man inte inser hur många sidor det kan finnas på ett mynt. Och nu verkar det ofta som att det inte finns någon fri information kvar på den plats som skulle vara vår räddning. Där nu det som tilltalar våra instinkter istället för våra förnuft hade fått börja regera, där den modiga nya världen har förändrats till en reklam- och informationsinsamlingsbyrå. Det är så att man hamnar i tankar om att medierna måste censureras för att folket saknar ett grundläggande kritiskt förhållningssätt. Men så får man ju inte tänka i det här jävla landet. Så man fortsätter att harva i samma gamla nya spår och intalar sig att man gör det man kan. Och världen blir på något sätt långsamt bättre för de flesta, rent generellt, statistiskt sett. Men för de som dör i flykt spelar det liten roll att framtiden trots allt ser ljus ut.
